publicdays

Jävla idioter säger jag bara. Omogna tonåringar som inte har något vett i skallen att fatta vad som är rätt och fel. Ni undrar säkert vad jag pratar om? Jo.. det ska jag berätta. Idag, kanske vid elva så gick jag ut, hörde massa tonåringar med moppar nedanför oss vid skolan. Precis innan hade mamma kommit in och sagt att jag skulle komma, och att vi skulle ringa polisen så att de visste att några idioter höll på och slog sönder glas här nedanför. Ursäkta mig, men hur kan man ha ett så tråkigt liv, att man tycker det är underhållande att slå sönder glas och bara förstöra och göra ljud ifrån sig och sedan springa/åka RÅ trimmade moppar därifrån? Jag blir så irriterad, men samtidigt så tycker jag så synd om dessa människor och deras familjer. De anar inte vilka problem detta kan innebära, och när det väl blivit problem, så är det svårt att ta sig ur dem. Väx upp, är egentligen det enda jag har att säga... /p.

Step up 2

En film som får en att vilja dansa från
tårna till huvudet. Jag älskar filmen, den
ger mig glädje och riktigt fest känsla.
Den innehåller så mycket, vägen till att
vara den man är, att stå på sig. Att en
sport eller ett yrke kan vara så mycket
för ens personlighet och identitet. Ja,
vad ska jag säga... Jag älskar filmen
och denna borde ni verkligen se. Jag
ger den, fem av fem stjärnor

/pernilla.

Jag är trött på alla som säger: JAG ÄLSKAR MAT eller jag är så hungrig, sen när de äter så äter de som små möss! Tjejer är så himla otroliga. Varför tycker vissa att det är så pinsamt att äta så mycket man vill ha? Eller att ta en gång till i skolan för att man fortfarande är hungrig? Skärp er tjejer. Det är mänskligt, och det är starkt. Jag älskar mat och jag äter tills jag blir mätt (om jag tycker det är gott, men det gör jag för det mesta). Om någon skulle säga till mig: du äter lika mycket som en häst eller så? Då skulle jag inte bry mig, för jaa.. jag äter mycket! Men det är för att det är så nedrans gott och dessutom, mat är nyttigt. Så mitt råd är: Ät och var glad, strunta i om du skäms, det kommer gå över. Låt folk tycka och tänka va de vill om dig, ta inte åt dig. För om de har lust att lägga energi på att tänka att någon tar två gånger i matsalen, jadu, happy life säger jag bara! ^^

/pernilla.

(Taget från pernillaskog.blogg.se, skrivet 04-05-2008)

Vid tio i åtta satt jag och åt pizza med familjen i matrummet, tvn och nyheter var på i bakgrunden. Det kommer då en nyhet om en kvinna som heter Ulrika, hon har bott tillsammans med två utvecklingsstörda föräldrar som inte klarade av att ta hand om sig själva. Hon pratar om hur hon ibland saknat att ha någon som man får mer kärlek av, som en kram och man känner att den betyder något.

Redan när hon gick på dagis blev hon tvungen att ta hand om sina föräldrar och sig själv.

När jag hör detta tänker jag bara på hur glad jag är som har sådana kärleksfulla föräldrar som, okej jag kan tycka dem är för överbeskyddande ibland eller irriterande så att jag bara vill springa därifrån skrikandes på dem, men som verkligen bryr sig! Jag tror alldeles för många är för otacksamma och inte berättar för sina föräldrar hur mycket dem egentligen betyder för än (inkluderar mig själv). För egentligen: Vad skulle ni/du vara utan dem?

Jag har inget svar till den frågan, för det är dem som har fått mig till den skrattande snart 17-åriga tjejen som lever för konståkning, musik, vänner och familj. Det är dem som har gjort huvudarbetet. Tack säger jag bara, jag älskar er mamma och pappa.

/p.

There will come a time in your life, when you realise who matters, who doesn't and who never really did. So forget about the people in the past, cause there is a reason they didn't make it to your future

Jag tror på ödet och hoppet, utan lidande skulle vi inte få någon lycka... Livet kan inte vara en dans på rosor, mitt liv de senaste två åren har varit allt annat än det, jag har splittrats från bästa vänner, jag har opererats och legat på sjukhus, jag har mist min första riktiga kärlek, jag har förlorat min mormor och jag har blivit tvungen att sluta på fotboll - en idrott jag älskar. Men ändå har jag inte givit upp hoppet, jag vet att det kommer saker som är menade för mig, positiva saker som får mig att le och skratta precis som Gud vill att vi människor ska göra. Jag vet att jag kan vara lycklig, jag vet hur jag mår när jag är lycklig, men jag vet även hur det är att vara ledsen, sårad och helt ovetande. Det är vi många, många av oss som inte tror att vi vet, vi vet. Vi måste bara lära oss att se, se det ljusa i våra liv. De saker som vi har som är bra, ens familj, ens vänner, släkt och massa annat. Många av oss måste lära oss att inte bry sig, inte alltid vilja ha det senaste som ligger ute på alla modebloggar, inte alltid försöka ha kortkort eller urringat för att få mer uppmärksamhet av killar. Det är inte det som är viktigt, det viktiga är att hitta några få man vill dela sitt liv med, sina närmaste, och se till att hålla dem varmt. Även fast jag vet att hoppet finns, don't leave it all to faith. Du måste klara av lite själv också, och det gör du, du är starkare och lyckligare än du tror... Det är du /pernilla.

Många bloggar för att bli kända, för att tjäna pengar.. men nej, det gör inte jag. För det första så vill jag inte, men för det andra har jag inte heller det intresset i att lägga ner så mycket tid som jag inte ens har till att få min blogg känd. Jag skriver bara i bloggen för att få skriva, för att det är skönt att bara snacka skit eller ibland för att få ut känslor. Så förvänta er inte något annat av mig, inte att jag varje dag ska komma med 10olika inlägg, nej... vissa dagar har man såklart mer tid och bloggar onödigt mycket men vissa dagar kommer jag inte ens att hinna sitta vid datorn. Dock vill jag gärna att ni fortsätter titta in här, men en storbloggare, det kommer jag aldrig att bli :)

Puss/p.