publicdays

Nu har jag tagit en paus. En paus? Vad innebär det... Jag vet vad det kommer innebära men jag vill inte tänka tanken så, jag vill kalla det paus. Det känns som jag har gjort slut med min pojkvän som jag varit tillsammans med sedan barnsben. Det känns som om hela livet bara är ett stort ludder, för det har alltid kretsar runt det här. Det har alltid varit centrum i mitt liv när jag kännt att jag måste hitta mig själv, när jag behövde komma bort från allt skit. Då har det här alltid varit min tillflyckt. Nu har jag tagit paus, anledningen för att jag inte vill få tillbaka mitt stressiga liv jag levde i ett x antal år med massor med skola, plugga, träningar, både fotboll, konståkning och dans, kompisar etc. Som efter för lång tid blev huvudvärk nästan varenda dag, äta Iprem för att bli av med den. Och så fortsatte dagarna så, in och ut, i drygt 1 - 1,5 år. Jag vill inte ha tillbaka det livet, jag orkar inte ha så mycket huvudvärk och vara så utmattad. Dessutom resulterade det i en skada i kroppen, det är inte säkert att det är därför jag fick den skadan (på min högra njure), men stor risk eftersom Iprem är farligt för njurarna (i för stora mängden, alltså om man äter det för ofta). Och jag vill inte ha tillbaka det heller, för nu har jag ingen extra njure att ta av, då blir det farligt! Hur ledsen jag än är, hur dåligt det än känns att ta en paus så vet jag att jag måste. Jag vet att det är det bästa, att slippa ha prestationsångest för om man kommer få tävla eller inte, är man tillräckligt bra etc. Min kropp orkar inte med det, och ibland måste man ta beslut efter vad kroppen säger också, inte vad man vill. Det här är ett sånt beslut, ett beslut som ska få min kropp att må bra psykiskt och inte bara fysiskt. Om ni undrar vad det är? Jo, jag har tagit en paus från Teamåkningen (konståkningen). Det känns krossar mitt hjärta, jag vill inte - men jag måste!

Du som fick mig att spendera två år på att inte gå in i ett förhållande, som fick mig att tveka och avsluta allt precis när det hade börjat eller som fick mig att hellre kyssa en kille på fest istället för att ha en pojkvän. Jag ägnade två år att försöka glömma dig, att försöka förstå varför det inte blev du och jag. Visst, jag hade perioder där jag aldrig tänkte på dig alls, men så fort jag träffade en kille jag tyckte om så jämnförde jag honom med dig och på något sätt fick jag alltid dig till att vara bättre, trots allt korkat du sagt. Vi har roligt i varandras sällskap, och jag träffade dig för inte alls så länge sedan. Det var roligt, det var som en kompis. Det var inte alls som sist, och det var först då. Då jag förstod varför det inte blev vi, jag förstod också varför jag träffade dig just den kvällen och jag förstår nu exakt varför jag aldrig vill ha något med dig att göra mer. Jag är så glad, så lycklig över att detta har hänt. Jag har blivit starkare, jag har lärt mig mycket om mig själv och jag vet vad jag kan gå igenom utan att falla i bitar. Men du ska veta att om jag inte skulle ha respekt för dig, och hålla det jag lovade den kvällen, så skulle jag berätta. För jag tycker synd om dig, men främst tycker jag synd om din flickvän. Jag träffade dig som en kompis, jag har ingen aning om vad du tänkte när du träffade mig men en sak vet jag, det är att du ville minsann inte ta en fika mitt i natten med Cecilia, och jag ber till Gud att din flickvän en dag förstår eller att du en dag blir så mogen att du kan spendera ett liv tillsammans med någon som älskar dig och som du älskar, utan att ha hemligheter. Jag hoppas det för dig och för din flickväns skull. För min skull kvittar det, för vi - vår vänskap - är ett avslutat kapitel. Tack för det goda du bringat i mitt liv, tack för att jag har lärt mig så mycket på grund av dig. Tack, och hejdå! /p.

Yes, jag lever och jaaaaa.... vi har minnen från Grekland som alltid kommer att finnas med oss, men jag är glad, jag är lyckig, jag är stark tack vare dessa minnen. Jag har inte brytit ihop, jag har inte gått in i dvala, nej, jag har blivit starkare och jag bara växer och växer ju mer den tiden blir till minnen och en del av mig och mitt liv.

Puss /pernilla

(Skriver 19-08-2008, Taget från gogglarna.blogg.se)

Så vad är det för speciellt med denna dag tror ni? 19-08-2008
Idag för exakt ett år sen. Var dagen då vi åkte hem från den lilla ön i Grekland. Jag kan fortfarande minnas hur svårt det var att försöka hålla tillbaka tårarna, hur man verkligen fick bita sig i kinden och upprepa för sig själv att tuffa till sig och sluta vara så mesig. Det var många härliga stunder och många det-var-första-gången-jag...-stunder. När jag tänker tillbaks så vet jag inte om jag ska skratta eller gråta när jag tänker på hur taggade och uppspelta vi var när vi skulle åka. Och hur tysta och fundersamma vi var hela vägen hem..

Den resan förde med sig mycket skratt och glädje, men också tårar och allvarligheter. Den hade allt. Mycket hände och mycket skulle jag idag kunna få ogjort eller annorlunda. Men det är så lätt att vara efterklok, är det inte? Och då skulle inte den resan vara fylld med allt. Alla som känner mig och står mig nära vet redan det mesta om den här speciella veckan i mitt liv. Men hur mycket jag än berättar och hur mycket jag försöker få folk att förstå.. kan jag inte måla upp allt i ord. Det är .. obeskrivligt. helt enkelt. Tiden går men ändå känns det ibland som om det var igår som jag satt där med solbrillorna på mig för att försöka dölja mina rinnande tårar. Men det var inte bara hemskt, det var också.. Och är fortfarande, en del av mitt liv. En del av mig. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag försökt skriva ner det med ord. Hur många texter jag skrivit om den här resan. På både gott och ont, ibland om de lycklig stunderna och ibland om de sorgsamma. Ibland om både och. Men livet går vidare.. vad annars? Så det var nog det jag ville förmedla idag.. Att det här var en speciell vecka för mig, men att jag med säkerhet kan säga att det kommer komma fler. och det är sådana stunder som kommer fortsäta att forma mig genom livet. Det kommer kännas som om jag är uppe och går vid änglarna, men också när jag tror att jag nått botten så kommer jag kunna sjunka längre. Men hur ska man veta när man är lycklig om man aldrig är nere?

/Alexandra Avesani Bäckström

Att ta på sig fotbollsstrumpor, fotbollsshorts, underställ och tränings t-shirt. Att äntligen, efter drygt 1 och ett halvt år utan fotboll, det var magsikt. Jag ville bara dra på mig fotbollsskorna och benskydden och ut och spela, springa i 90minuter och små tjafsa med motståndarnas kaxigaste spelare. Jag ville bara, jag saknar det. Men det fick jag inte, jag får inte spela fotboll för min läkare, jag måste vara försiktig. Jag är försiktigt, jag spelar inte fotboll, men jag saknar det. Jag saknar det något otroligt. Det ända som saknades idag, när jag hade på mig fotbollsstrumporna, fotbollsshortsen, understället och tränings t-shirten så var det bara skorna, benskydden och Tullinge TP's Damlag. Jag saknar er, jag saknar träningarna i solsken, i snö, i regn och inomhus. Jag önskar jag fick och hade tid att börja igen, jag önskar...
/p.